Det börjar vara några år sedan som kranium-hetsen tog sig in i våra hem. Det ska vara älghuvuden på väggarna, renhorn liggandes här och där och hittar man inte den äkta varan går det bra med en inramad skiss. Lite småläskigt vackert.

 

Och för min del. När jag var liten jobbade min pappa på slakteri. Han brukade bland annat ta hem torkade grisöron till vår överlyckliga Golden, Bianca. En dag tog han även med något till sina fascinerade barn, nämligen ett gris-kranium. Sååå häftigt. Det fick stå i min brors rum i många år.

 

Så för någon vecka sedan kom jag på att jag ville ha den där gamla bortglömda skallen. Den låg i mammas och pappas förråd så det var bara att plocka, fräscha upp det och måla lite. Jag tog bort underkäken, det blev lite för groteskt med den. Annars passar den finfint uppe på vår vardagsrumshylla.

 

Klart att det finns många delade meningar och olika åsikter om denna trend. Är det ens snyggt? Känns det inte hemskt? Varför köper du inte en fin ljusstake istället? Jag var på en föreläsning med Ernst Kirchsteiger för ett par år sedan och han berättade om någon som hade ett så fint och fantastiskt hem, men av någon anledning trivdes denne inte. Tills man införskaffade en hemskt stor och ful skulptur och placerade mitt i rummet, då var det som att bitarna föll på plats. Ibland krävs det något ovanligt eller till och med fult att bryta av med för att hemmet ska kännas intressant. Som en extra oväntad bitter ingrediens i en väldigt söt kaka. Värt att ha i åtanke.